Ett mål

Nu har jag bestämt mig för att jag ska 
Göra något som jag har velat gjort i många år.

Jag ska skriva en självbiografi.
Jag ska skriva om mig själv,
Min resa i livet, med sjukdomar, pappas resa,
Om livet som hände sedan när jag blev vuxen. 
Om allt som har hänt mig och jag har varit med om.
Jag ska skriva och det ska jag göra!

Jag måste göra detta!
Jag måste få ut allt detta!


Ilska

 
Kan man säga att man lider av ILSKA?
 
 
 
 
 
Efter allt jag har varit med om, så har jag så himla lätt att bli arg.
Jag känner hur ilskan växer inne i mig, hur allt bara blir större, och större.
Och till slut så rinner bägaren över, och jag får mina utbrott..
 
Jag kan störa mig på små saker, saker som jag egentligen inte borde bry mig om,
men som jag ändå gör, och det är jobbigt.
Jag blir även arg, då det känns som att Anders inte bryr sig om mig.
Gör andra saker än att vara på mig.
Alltså han får såklart att göra andra saker än att vara med mig, men det är just när
han prioterar onödiga saker än att umgås. 
Då blir jag jättearg, eller vet inte riktigt om jag blir helt arg heller.
Utan kanske mer ledsen och besviken faktiskt..
 
Jag tog upp detta med min psykolog, att jag har så lätt att bli arg,
att det känns som att jag samlar på mig en massa och sen så sprängs jag.
Min psykolog sa att det är väldigt vanligt att man känner så här,
efter allt jag har varit med och att jag har fått diagnosen PTSD.
 
Det är något jag får tänka mig för och försöka kontrollera,
men ibland är det inte alls lätt, utan jag bara vrålar rakt ut, eller går och surar någonstans för mig själv!
 
Men finns det någon mer som "lider" av ilska?
Hur gör ni för att kontrollera er, och inte bli arga, och inte ta åt er allt och bli ledsna?
Hur ska man göra?
 
 

Pappa och soc

Nästa inlägg i min "serie" av inlägg gällande min barndom och mitt liv,
kommer fortfarande att handla om min pappa, men även om Socialen.
 
 
 
Så mamma slängde ut pappa efter mycket om och men.
Äntligen var hon fri.... Trodde hon...
 
Efter att mamma slängde ut pappa, så försökte han komma tilbaka flera gånger..
När han förstod att det inte var någon idé och att mamma verkligen hade bestämt sig!
Så då började han med att han skulle förstöra mammas liv så mycket som det gick.
 
Först så blev det rättegång för misshandeln, men pappa fick inte direkt någon dom..
Sedan sökte han om ensamvårdnad gällande mig och min bror.
Så det blev en massa soc besök, både för mamma och oss barn.
 
Jag kommer inte ihåg dessa besök direkt, bara att de inte trodde ett ord på oss.
De trodde att mamma hade sagt till oss vad vi skulle säga.
Så att vi skulle ljuga om hur allt var gällande pappa, och pappa sa ju hela tiden att mamma ljög.
 
Men pappa fick iallafall inte ensamvårdnad, tack godegud för det!
Utan vi skulle vara hos pappa ungefär varannan helg eller likande.
Funkade inte alls, pappa var full, hade vänner hemma hos sig som var fulla.
 
Det värsta va när en av pappas vänner tog på mig, hade sin hand innanför mina trosor och tafsade på mig.
Jag skulle jämt sitta i hans knä, men jag ville det inte. Fast han tvingade mig jämt!
Pappa brydde sig inte för han var så full..
 
Jag vet inte hur många gånger jag berättade detta för de på soc, men det var ingen som lyssnade på mig.
Sa bara att jag hittade på, för att det skulle ge fördel åt mamma.
 
Efter detta så hatar jag verkligen soc!
 
Då det inte funkade att vi hade umgänge med pappa, så skulle vi ha med en från soc 
de gånger vi skulle träffa pappa. Jag kommer ihåg när de från soc skulle hämta oss hos mamma,
för att vi skulle träffa pappa i några timmar. Jag vet att jag absolut inte ville åka!
Gömde mig bakom soffan i vardagsrummet, men jag blev mer eller mindre tvingad av att åka med.
 
Dessa gånger när någon från soc, eller annan vuxen var med, utan pappas vänner då.
Så var pappa jätteduktig, och skulle visa att han skötte sig och var en riktigt bra pappa.
Visst det var han, men det var inte min pappa. Inte min pappa som jag mötte när vi var själva med han.
Han var som en helt annan person...
 
När jag var 17 år, så bokade jag ett möte med socialen i Malung.
Då jag tyckte att de hade behandlat mig helt fel, när det gäller hur allt var hemma hos pappa.
Hur kan man hela tiden säga att ett barn som är rädd och ledsen att det barnet ljuger, gång på gång? Bara för att de trodde att man ville ge en fördel åt sin mor.
 
Vet ni vad jag fick för svar?
 
- Vi ber om ursäkt, men det finns inget mer vi kan göra.